Saxat ur en läsvärd artikel av Carl Heideken från 20051 :
I ett klimat av växande intresse för sjösport och friluftsliv bildades de fem första båtklubbarna i Stockholm åren före sekelskiftet 1900. En inspirationskälla kan ha varit de många idrottsföreningar som började bli vanliga i Stockholm vid den här tiden. De fem klubbarna var Göta Segelsällskap och Stockholms Segelsällskap 1895, Brunnsvikens och Årstavikens Segelsällskap 1898 samt Vikens Segel Sällskap, senare omdöpt till Vikingarnas SS, 1899. Alla fem är fortfarande verksamma. I början hette det segelsällskap. «Båtklubb» kallades bara roddklubbarna som samtidigt etablerade sig med enkla klubblokaler och bryggor. Först när motorbåtarna blev vanliga en bit in på 1900-talet dyker det upp beteckningar som bk för båtklubb och mbk för motorbåtsklubb. Vissa klubbar höll på sin karaktär av det ena eller det andra medan många blev hemvist för alla sorters båtar, bara de flöt.
På 1920-talet bildades 32 nya klubbar. Införandet av 8-timmarsdagen 1920 gjorde det möjligt att utnyttja båtarna i större utsträckning än tidigare. Den största ökningen av antalet klubbar i Stockholmstrakten ägde rum på 1960- och 1970-talen, samtidigt som båttillverkningen hade en boom. De här två sakerna hänger ihop med fenomenet «rekordåren». Det gick bra för Sverige och människor investerade i fritid och nöjen. Samhällets stöd till föreningslivet var en politisk självklarhet. Idag bildas få om ens några båtklubbar. Istället gäller det för klubbarna att försvara sin existens mot exploatering av stränderna för andra ändamål än bryggor och båtar.
För förmögna Stockholmsbor fanns sedan 1830 Svenska Segel Sällskapet, som 1878 fick kunglig status och som nu heter Kungliga Svenska Segel Sällskapet (KSSS). Klubben låg först på Skeppsholmen, fick sitt första klubbhus 1884 på Kastellholmen och sitt andra 1897 på Sandhamn. Då hade man närmare 2000 medlemmar och mer än 200 registrerade båtar. Vi får utgå ifrån att många av dessa båtar även la till vid bryggor som tidigt byggdes på utsidan av Neglingeön och i Hotellviken efter att Saltsjöbaden hade anlagts.
Folk som bodde i Neglinge hade däremot inte tillgång till sjön utanför sina bostäder. Men de skaffade roddbåtar som man kunde fiska i Baggensfjärden med och som man förtöjde i Pålnäsviken. Det var bara följdriktigt att man formaliserade detta och arrenderade mark och vatten av järnvägsbolaget för Saltsjöbadens båtklubb. Därmed kunde man också vinterförvara sina båtar.
Referenser
- Carl Heideken, Båtklubben - Kollektiv eller båtparkering? Blick - Stockholm då och nu/ Stockholms stadsmuseiförvaltning. 2. - 2005. - S. 44-49. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/8760 ↩︎