2026 fyller Saltsjöbadens Båtklubb (SBK) 100 år! På de här sidorna kommer vi att ge historisk bakgrundsinformation, berätta anekdoter och framför allt att visa bilder ur våra och andras arkiv.
Hur det började
Saltsjöbaden är ett samhälle som stampades ur marken kring sekelskiftet år 1900 för att tillhandahålla en mer hälsosam miljö och rekreationsmöjligheter för förmögna Stockholmsbor och badgäster. Knut Agaton Wallenberg köpte marken av Erstaviks fideikommiss år 1889. Området var då i princip väglös jordbruksmark med ett fåtal bofasta torpare. För att locka folk till att åka ut och kanske t o m köpa sig en tomt för att bygga en villa ansågs det nödvändigt att snabbt bygga en järnväg från Stadsgården i Stockholm ända ut till Baggensfjärden, med Djursholms villastad som förebild. Järnvägen öppnades 1893 när tunnlar, viadukter och spår fanns på plats men mycket annat fortfarande var under byggnation.
När koncessionen för projektet hade beviljats bildades Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön 1891. Vad som hände sedan var vad Amelie Tham1 jämför med guldfebern i Klondike som pågick ungefär samtidigt. Stora mängder arbetare, hantverkare och handlare sökte sig till de arbets- och affärstillfällen som projektet hade att erbjuda. Medan Saltsjöbaden byggdes som en enklav på Neglingeön - enda förbindelsen med Stockholm var sjövägen eller via Neglingebron som var klar våren 1893 - växte det upp ett tjänstesamhälle i norra Neglinge kring Neglinge bangård.
Så här såg det ut på en karta från 1909:
Vid Pålnäsviken - som senare skulle bli SBKs hemmahamn - hade järnvägsbolaget en brygga för att lossa stenkol till ångloken. Kolbryggan byggdes tidigt, stockarna som användes som pålar var avverkade vintern 1892/932 och försedda med hullingar nertill så att de inte skulle lyftas upp av isen under vintrarna. Så byggde redan de gamla romarna!
Ett stickspår från Neglinge bangård gick längs hela Pålnäsvägen, med en förgrening ända ut på kolbryggan (nu omdöpt till klubbhusbryggan). På det som nu är hamnplan hade järnvägsbolaget upplag av materiel, bl a slipers som också impregnerades där.
Och så såg kolbryggan ut på ett vykort från 1929/30 (ur Bertil Nävertuns samling, postgången 1930):
Bryggan var då fortfarande på samma höjd som stickspåret i övrigt (däcket sänktes senare för att passa för småbåtar), men rälsen är borttagen (det syns en stoppbock precis före kolbryggan; vill du se mer detaljer kan du högerklicka och öppna bilden i ett nytt fönster). Kol behövdes dock fortfarande för ångloken som var kvar på banan i godstrafik till slutet på 1950-talet3 även efter elektrifieringen 1913, men det kolet kom uppenbarligen en annan väg. Därutöver visar bilden något mycket intressant: det finns redan ett par segelbåtar på svaj och vid bensinbryggan och vid stranden innanför kolbryggan ligger det småbåtar förtöjda, dvs båtklubben är redan etablerad.
Grundandet gick enligt Amelie Tham till på följande sätt: Wiktor Mattson - som var anställd vid järnvägen och även politiskt och fackligt aktiv - och en grupp arbetare drev i mitten av 1920-talet förhandlingar med järnvägsbolaget om att arrendera stranden längst in i Pålnäsviken för en båtklubb. De hade redan småbåtar, bl a för att kunna fiska i Baggensfjärden och på så sätt skaffa mat till familjerna. Järnvägsbolaget arrenderade ut marken för två kronor per år och 1926 bildades Saltsjöbadens Båtklubb.
I följande karta från 19364 är båtklubben utritad. Spåret längs Pålnäsvägen är avkortat ungefär där växeln tidigare låg och grenen ut på kolbryggan är borttagen. Däremot finns det en ny gren ända ner till vattnet ungefär där sedan SBKs gamla slip låg; använde man månne ett lokomotiv för att dra upp lite större båtar på slipen för torrsättningen? Det gamla slipspåret hade bevisligen normal spårvidd, så teoretiskt kunde man från Pålnäsviken komma direkt ut på stambanan. Fast man körde förmodligen inte längre än till verkstaden på Neglinge bangård.
Utöver bensinbryggan finns en brygga i Neglingeviken, en i Ringvägshamnen och en brygga ungefär där lilla sjösättningsrampen är idag.
Referenser
- Amelie Tham, På andra sidan järnvägen - Arbetarliv i Wallenbergs Saltsjöbaden. Förlaget Byrån, ISBN 91-631-1703-7 (2001) ↩︎
- https://www.cdendro.se/forfun/mv15palnasv/index.htm ↩︎
- Kenneth Landgren, Saltsjöbanan. Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr. 58, 1993. ISBN 91-85098-73-6. ↩︎
- Karta över Saltsjöbaden, utgiven år 1936 av Saltsjöbanans Fastighetsavdelning. Ur Magnus Braxells samling. ↩︎