Innan pontonbryggor med Y-bomar som tillåter angörning, lastning och lossning av båtar vid samma "höjd över havet" oavsett vattenstånd, var landbrygga med boj standard. Det vill säga om man hade turen att få en bryggplats. I annat fall blev det svajboj, mest för djupgående segelbåtar där man ändå var van vid jollehantering. Men även den fasta bryggplatsen har sina nackdelar vid extrema vattenstånd där det kan krävas gymnastiska övningar att em-eller debarkera. Men allt det där kan fortfarande studeras i båtklubbens hamn.

Det som pågår under vattenytan däremot är numera den "vanliga" klubbmedlemmen förmodligen omedveten om tack vare att allt arbete med förankring i hamnen utförs av speciella entreprenörer. Det ställer försäkringsbolagen krav på, men så var det inte från början.

Senast vi bytte bojkätting själva var i mitten på 1980-talet. Det gjordes ca. vart tionde år och var klubbmedlemmens eget ansvar (men om jag minns rätt så höll klubben reda på och sade till om vilka som måste byta eller se till kättingen ett visst år).

Ordning och reda, anteckning från sjöbodens dörr.

Som framgår ut anteckningarna var detta en vintersyssla som gick till på följande sätt: när viken var stadigt tillfrusen högg man upp isen runt bojen och baxade ut en stor hög bock som man placerade över bojen. Sedan hängde man en kedjetalja i bocken, fäste taljans krok i bojens förtöjningsögla och började lyfta. När taljans kedja var slut använde man en grov järngaffel på en kättingstump som fanns på bocken för att lägga av bojkättingen och göra omtag. Och så fortsatte man tills bojstenen dök upp ur isvaken. Hela paketet med bocken sköts åt sidan på isen och sedan kunde man inspektera, byta eller reparera kättingen.

Kättingen brukade vara i gott skick förutom på de ställen där den rörde sig i vågskvalpet: direkt under bojen och där kättingen träffade botten. Där kunde länkar vara så slitna att de gick av, och då förlorade man bojstenen i lyftet eller i värsta fall på sommaren när båten var förtöjd. Det gällde alltså att hinna byta i förebyggande syfte. En annan klassiker var att en schackel hade skruvat upp sig av våg- och svallsjö, därför var det viktigt att säkra schacklar med ståltråd (om någon undrar vad det lilla hålet i skruvpinnen är till för).

När man var klar med arbetet hängde man upp stenen i bocken igen, flyttade alltsammans ut över vaken och sänkte stenen där den skulle ligga. Att skjuta stenen ut över iskanten eller låta den ligga kvar på isen så att islossningen kunde göra jobbet att sänka den var ingen bra idé för då kunde stenen kana okontrollerat.

Bocken som vi använde 1985 var en stålkonstruktion på medar som man absolut inte fick lämna kvar på isen, för då kunde den frysa fast och i värsta fall sjunka. Bocken syns (blåmålad) centralt i följande bild från 2002 bredvid slamkrypargaraget, förmodligen redo för skrotning:

I förgrunden ligger bojbåten med vinsch som skulle ersätta bojbocken när isvintrarna började utebli i slutet på seklet. Hur ofta den användes i egen regi har vi igen aning om, men vi har aldrig sett den i aktion. När det var dags för oss att byta kätting igen hade båtklubben helt tagit över ansvaret.

1961 såg det ut så här när man bytte bojkätting med en trä-förgångare till stålbocken.

Kättingbyte vid det som numera kallas Klubbhusbryggan men förr kallades Kolbryggan. Mastkranen står på samma ställe som idag, men mastskjulet har flyttats. På bilden syns även motorkranen som länge fanns bredvid mastkranen men nu har tagits bort. Vi använde motorkranen på 1990-talet för att lasta en av den tidens jättetunga tvättmaskiner för transport ut i skärgården.

Där syns även isvaken, men var i hela friden är bojen? Jo, den hade bärgats på hösten och ersatts med något slags flöte för att markera var bojstenen låg. Som boj användes förr oftast en gammal trätunna som hade förstärkts med ett extra grovt järnband på mitten runt om och som hade öglor för förankring och förtöjning. Sådana bojar behövde tas in på hösten för att inte frysa sönder.

Liknande förtöjningsbojar finns dokumenterade för Slite hamn på Gotland, se samlingarna i Slite Sjöfartsmuseum.

Här syns några tunnbojar på plats vid Kolbryggan, tillsammans med nymodigheter i Frigolit som kom i början på 1960-talet. Bilden är från början av november 1965 när mycket snö hade kommit ovanligt tidigt på året och tunnorna inte bärgats ännu.

År då man inte behövde lyfta upp bojsten och kätting för granskning räckte det med att på hösten koppla loss bojen och sätta en grov lina (eller metalltråd) i toppen av kättingen för att sedan dra kätting och lina i land och förtöja i en stolpe. Var det för långt till land fick man lägga ut ett träkors på platsen, man skulle ju inte åt grejorna igen förrän till våren då isen gått upp. Och bojstenens placering behövde man oftast inte bekymra sig om - den låg där den låg från år till år så länge kättingen inte behövde ses till.