Alla båtar måste sjösättas och torrsättas då och då. I vårt klimat tar man vanligtvis upp båtarna på hösten för rengöring av botten och vinterförvaring, för att sjösätta dom igen på våren efter underhåll och utrustning. Före trailarna skedde allt det här arbetet på land vanligtvis inom båtklubbens område, där man hade speciell utrustning som man kunde låna och en massa kompisar som kunde hjälpas åt.
Så länge man hölls med småbåtar räckte det med några starka karlar och en rejäl kärra för att hantera båten på land. Men som vi såg på vykortet från 1930 fanns det redan då segelbåtar i klubben som krävde tyngre don, på den tiden i form av en slip. Här kommer en bild från våren 1948:
Här skall Larssons båt sjösättas i Pålnäsviken i Saltsjöbaden, 11 maj 1948. Stående fr v: Smörjar-Kalle Karlsson, Karl Mossberg (konduktör) och Anders Svahn. Det är jag (Lars-Åke) som står uppe i båten. Jag tyckte alltid att det var ruskigt att sitta i båten när den rullade ner i sjön. Men det fick man inte säga. Båten gjorde 10 knop och körde om de flesta andra motorbåtar!
Tips: vill du se mer detaljer kan du högerklicka och öppna bilden i ett nytt fönster.
Båten står i sin egen vagga som ligger på slipvagnen. Vaggan är surrad med en kätting till vagnen för att inte flyta upp. Vagnen står på det nya stickspåret som går ända ner i vattnet (syns på kartan från 1936). Anders Svahn (t.h.) har sin högra fot på linan (?) som går mellan slipvagn och förmodligen en manuell vinsch. Följande bild visar en senare sjösättning ur ett annat perspektiv:
Ser ut som familjeäventyr! Men det var inte helt ofarligt. En gång hände det att några småungar sprang ut längs strandkanten nedanför vagnen som redan hade börjat röra sig. Och Birger Larsson såg att det var farligt och nöp till med bromsen. Resultat blev att båtägaren som stog på däcket och inte höll i sig ordentligt stöp framåt och i backen och bröt ett ben. Inget mer segla den sommaren! Detta berättat för mig av min far samma dag det hände. Omkring 1965 gissar jag.
Här är vajern mellan vagn och vinschen omlänkad via en trissa som inte syns men som borde ligga alldeles före bildens framkant. Och vinschen syns inte heller, men det gör däremot den smorda rännan där den omlänkade vajern löper. Vinschen fanns, åtminstone när den hade el-motor, i det lilla huset som heter "Snapsen". Ursprungligen var vinschen dock manuell.
Här kommer en något suddig bild från 1974 som visar hur vajern försvinner in i "Snapsen", med Birger Larsson som spelförare (har någon ett bättre foto?):
Delar av den gamla sliprälsen är faktiskt fortfarande synliga i ett tjockt lager av makadam. Spårvidden var ca. 144 cm, dvs normalspår som i Sverige och stora delar av världen.
Och här en svit bilder som visar en torrsättning år 1998:
Här ser man hur båten med sin vagga baxas av vagnen och spelas till sin uppläggningsplats med hjälp av smorda rännor och en flyttbar vinsch:
Det var ett tungt och tidskrävande arbete, och båtarna blev bara fler och tyngre. Innan slamkryparen anskaffades fanns också en parallell slip som man kan ana på följande foto från 1998:
Som avslutning kommer här den hittills äldsta berättelsen om hur det gick till vid slipen i Saltsjöbadens Båtklubb. Den är från 1942, skriven och tecknad av Lars Olof Bergman1 , och handlar om hans femte båt "Havets Fasa".
Småningom blev det väl sent på hösten. Man kan ju inte segla året runt i vårt land, och därför drog jag upp båten. Som en rationalisering lät jag masten sitta kvar ombord. Varför skall en rigg ständigt av och på för att trängas i ett mastskjul. Men nu skall ni få höra sådana vänner man har. Hur mänskor kan komma på en sådan här ide kan jag inte begripa.
Det var på julaftonen, mitt i natten och nere vid båtklubbens slip. Jag tror det var Nordmark, som hittade på alltsammans, ehuru jag inte kan bevisa det. I alla fall var det han som skrek och kommenderade: -Lägg av på spelet. Sätt spettet under vagnen, nå skjut på då, era urlakade dönickar!
Hur kunde en annars hygglig och sansad jurist bära sig åt på det viset på julnatten. Jag bad på mina knän att de skulle låta bli, för segelbåten som stod på vagnen var ju min, och ingen vettig mänska går väl och sjösätter sin båt den 24 december. Vad hade Nordmark och de andra med Havets Fasa att göra. Men det hjälpte inte vad jag sa. Här skulle seglas till julottan.
Till vilken julotta hade ingen närmare tänkt på, men det var heller inte sa noga för det fanns både Ornö och Nämdö och fler till att välja på. Med ett rassel for vagnen ut i sjön och där låg nu min lilla fina förlängda koster och flöt, min ögonsten. Kyrkklockan slog tolv.
Hur som helst blev det julotta i Nämdö kyrka och andra äventyr tills:
Först vid midnatt kom en svag vindfläkt och gav oss styrfart hemåt. På annandagens morgon klockan nio, tömde fem hurtiga seglare sina sista krafter hemma vid båtslipen för att åter spela upp Havets Fasa på land.
Redan året därpå bytte Lars Olof - som gillade att långfärdssegla över öppet hav - upp sig till en större båt som vägde över nio ton och därför inte längre kunde hanteras på SBKs slip. Den största båt han hade var Sandhamns lotsbåt nr. 602, aka Vindheim, som vägde 25 ton. För renskrapning kunde den tas upp på Solsidans båtklubbs kraftiga slip på Svärdsö i Erstaviken, senare frös den mestadels fast i sjön, en "vinterliggare" alltså. Jag har minnen av Vindheim med tändkulemotorn på tomgång, då och då körande fram och tillbaks i en isvak för att hjälpa islossningen på traven. Ett säkert vårtecken!
- Lars Olof Bergman, Elva båtar & en skeppare. Båt och skärgård 2000. ISBN 91-9709-02-5-5. ↩︎