Valter Fredriksson berättar...

Jag vart ormbiten när jag var 8 år. Det hände nere i Långvik, mitt på gärdet där. Det var hövall och det var inte slaget. Där kände jag att det stack till. Jag såg aldrig.

Jag vågade inte stanna, jag bara sprang. Och så sprang jag över gärdsgårn och ut i hagen där som korna gick.

Farsan var i nedre änden på Lillträsket. Där var också "morbror Erik". Han var dräng hos farsan. Jag skulle tillbaks till dom då.
Och sen när jag kom ditåt så fick jag se en sån här stor orm. Jag vart ju rädd förståss, och vände och så stack jag ner emot Långvik och så gamla Östanviksvägen ner mot Flyn.

Det tog mig fyra timmar. Jag kröp förstår du. Jag kröp 10 meter i taget. Jag vågade ju inte ligga kvar där. Där hade ju ingen hittat mig.
Hade dom hittat mig med detsamma hade dom ju bure hem mig så jag hade kommit hem på en halvtimme. Men så vart det inte.

Och så drevs giftet runt i kroppen. Och jag kröp den där skogsvägen. Där var rödmyror och korna som slickade mig i ansiktet. Men jag lyckades ta mig ner till Flyn och satte mig på en sten. Och där satt jag när hon kom, Ida Wallin, som bodde i gamla Östanvik. Hon hade väl varit i affärn.
- Vad är det med dig sa hon?
- Ja, jag är ormbiten, sa jag, så jag orkar inte.
- Är det ingen som vet det då?
- Nej, sa jag.
- Då måste jag gå efter pappa din då, sa hon.

Och det gjorde hon. Och han kom ju och hämta mig. -Men det var ju så dags då efter så många timmar.

Ont gjorde det ju inte. Men man var ju fruktansvärt yr, för jag hade ju kräkits, och jag hade ju krypit och jag var ju utpumpad så jag var ju nästan medvetslös när jag kom till ...

Jag vart ordinerad konjak, en matsked tre gånger om dan. Det var ett par tanter som var sommargäster på Ängsholmen. Dom skaka på skallen och sa det där klarar han inte. Men dom rekommenderade inte transport till sjukhus.
- Har ni konjak hemma, så ge honom en matsked tre gånger om dan.

Men det blåa det gick upp här och ner i nästa ben. Men det stanna väl här. Det vart blått, och gult och svullet.

Lars-Åke Larsson skrev.